Grundandet

Tanken på att grunda en egen båt/navigationsklubb hade funnits en längre tid, eftersom de Malaxbor som ville skaffa sig skepparexamen och vara med i en båtklubb hade lov att vända sig till Vasa eller någon annanstans.
Bengt Calsson från Molpe, var med på det allmänna mötet, den 18 februari 1980 på Köpingsskola, för bildandet av en navigationsklubb i Malax.
Bengt Calsson informerade om skepparklubbar och deras verksamhet. Han drog också de skepparkurser som anordnades inom ramen för medborgarinstitutet.

På mötet utsågs en interimsstyrelse bestående av Hans Söderback, Kaj Berts, Elis Nykvist, Klas Damsten och Krister Kronqvist. De fick i uppdrag att uppgöra stadge- och namnförslag till ett konstituerande möte.

Malax Navigationsklubb r.f konstituerande möte hålls på motel Manda och närvarande var 44 personer. Klubben grundades den 3 mars 1980.
År 1982 blev Malax Navigationsklubb godkänd som medlem i Finlands Navigationsförbund med medlemsnummer 90. Efter det har klubben varit representerad på de flesta förbundsdagar som Finlands Navigationsförbund årligen håller.

Klubbstugan

Planering, byggnadstillstånd

Vid bildande av klubben fanns det hela tiden med i planerna att bygga en klubbstuga på Storskär. Den skulle kunna användas i första hans av klubbmedlemmar men också av övriga Malaxbor, Av den anledningen lades in i stadgarna att klubbens medlemmar skall vara byssbor, eftersom Storskär ägs av skifteslagen i Malax.
Stugan ritades av Kaj Berts och på ett möte bestämdes storleken av huset. Förslaget med storändan valdes. Den 5/1 1982 skrevs ett arrendekontrakt med Över- och Yttermalax skifteslag.
Planeringen av stugan påbörjades under 1982 och ansökan om byggnadstillstånd, undantagstillstånd gjordes på hösten 1982. Byggnadstillståndet gick i många omgångar till länsstyrelsen innan det godkändes 27/2 1985(?).

Byggandet 1985-1986

Byggandet av stugan påbörjades våren 1985. Utpålningen gjordes i mitten på maj 1985. Arbetsgrupper bildades och varje veckoslut var det ett gäng som åkte ut och byggde. Bygget gick snabbt framåt.

Byggmatrial forslades ut med hjälp av pråmar som fanns i Åminne, troligtvis Schaumans pråm. Tre båtar deltog i boseringen, beräknad vikt av byggmatrial var 20 ton. Nästan allt byggmatrial var med, även tegel till öppna spisen. Det var en sen vår och det låg is kvar i viken.

Den 9-11 augusti 1985 var taket på, golvet lagt och lackat. Det som återstod för nästa år var i huvudsak öppna spisarna. Taklagsfesten firades 17/8 1985. Murande av öppna spisarna gjordes i månadskiftet maj/juni 1986. Murarmästarna var Alf Enholm och Karl-Johan Nyfors.

"Officiella" invigningen var i samband med stora rallytävlingen i början av juli 1986.

Bastubygget

Ett lider byggdes i slutet på 1980. En planering gjordes för en bastu i det befintliga lidret någon gång under 1991. Byggnadslovsansökan gick också denna gång i omgångar via länsstyrelsen. Den 17/11 1993 godkändest bygglov.

Inredningen av bastun påbörjades sommaren 1994 och invigningen var i samband med stora rallyt.

Historien om Navigationsklubbens logo och flagga

Den allra första egna logon ritades av Lars-Ole Lindros. Den såkallade "styrbjörn", som kom att användas bl.a. på inbjudningskorten.

Den utdragna kampen för en klubbflagga

Småningom vaknade tanken på en egen klubbflagga och en ideförfrågning gick ut till medlemmarna.

Från att tanken föddes att navigationsklubben borde ha en klubbflagga, tills godkännande kom förflöt tre år. På årsmöte 1992 beslöts att utlysa en tävling bland klubbmedlemmarna för att få in förslag. Det skulle dröja till den 7 mars 1995 innan det skriftliga godkännandet kom från Helsingfors.

På årsmötet 1993 var man så långt hunna att man hade ett förslag, ritat av Margareta Lindholm, som mötet kunde enas om att sända in. Det föreställde en båt med två runda ringar runtom. Blått på vit botten. Då ännu trodde man att godkännande var en ren formalitet och att man skulle ha sin klubbflagga vajande i aktern på var och varannan medlemsbåt innan sommaren. Det var före någon i styrelsen visste ens vad heraldiska nämnden var och vilket motstånd denna nämnd kunde bjuda.

Historien om Jungfrudansen på Malax Storskär

(Ur Sjöberg: Livet bland Kvarkens söner och döttrar)

För en tid tillbaka, som ingen numera minnes, var en rysk biskop med sina döttrar stadd på en resa i trakten. Antingen befann han sig på återfärd till Riga eller Reval, då fartyget, på vilket han färdades, strandade utanför det numera högt belägna s.k Malax Storskär.

Fartygets besättning lär enligt somligas påstående ha utgjorts av sju personer, enligt andras av nio personer.

De ombordvarande, bland dem biskopen och hans döttrar, hade kommit i land på ovannämda skär, där de dukade under för hunger. Sina lidande hade de arma människorna upptecknat på smärre papperslappar, och även i påträffades sedan skriftliga meddelande.

Genom dessa underrättelser erfor man de närmare omständigheterna rörande deras olyckliga öde. När de skeppsbrutna ej längre sågo någon utsikt till räddning, grävde de åt sig gravar i sanden, där sedan de som dogo vartefter överjordades av de kvarlevande.Den som levde längst skall ha varit en kvinna, vars grav också befanns höljd. Hon hade levat i nio dygn.

Till tidsfördriv hade de olyckliga byggt s.k. jungfrudanser på det oansenliga skär, som blev deras begravningsplaats. Med jungfrudanser avses konstrikt utlagda "irrgångar" av små kullerstenar på marken. Dylika figurer av stenar lär finnas på åtskilliga ställen i Vasa skärgård.

Enligt folktron skall någonstädes på Storskär finnas en penningskatt gömd, och den antages ha tillkommit i samband med den ovan omtalade skeppsbrottet. Sägnen förtäljer vidare, att de gång, då tvenne fiskare besökte skäret, kom en av dem att av nyfikenhet gå till det ställe, där de skeppsbrutna voro jordade. Där överraskades han av att se en stor mängd kopparmynt ligga på platsen här och där bland stenarna. Han tog upp ett av dem, sprang till båten och berättade för sina kamrater, vad han hade sett. De skyndade alla tre till gravplatsen, men då voro mynten försvunna. Endast ett mynt, som fiskaren först tagit, fick han behålla.

Nu tror man att om någon funnes, som rätt kunde stiga ut "irrgångarna" på gravställen, utan att bortvillas så skulle han återfinna den gömda skatten. Emellertid har ännu ingen rett sig med att stiga ut jungfrudansen på Storskäret och därför hålles ännu idag denna plats i en viss helig vördnad och har fått förbli orörd.

På skäret finns numera en fattigbössa och när traktens fiskare en tid haft större fiskelycka, så begiva de sig till skäret och offra någon skärv i sparbössan, för att de sedan fortfarande måtte hugnas med god lycka. Man har senare fått reda på en av biskop Olaus Bratt år 1674 angivna berättelse om de på Storskär befintliga gravar. Redan då voro dessa föremål för folkets sägner.